Det är en skakig och rätt medtagen Johanna som sitter och skriver just nu. Jag har varit på VC och tagit prover och gjort massa tester. Dom hade varnat att man skulle bli skakig efteråt, få hjärtklappning osv. Så det är väl som det ska då. Det blev ett långt möte iaf.. Jag fick läkartid inbokat igen för uppföljning.

Den snälla sköterskan ställde även massa frågor om allt möjligt och förde in i journalen. När hon väl var klar så sa hon: Oj, du är STARK.

 

Det var då jag höll på börja gråta och fråga henne om hon skojade?! Jag är ju ett vrak.. Det är ju det som är problemet.. :( Jag kunde inte säga nånting, så jag satt tyst och tittade bort istället.

 

Det här blir ett sånt där cp-inlägg. Det märker jag ju. Hon började ställa frågor om livet. Jag gav korta svar, var inte beredd på dessa frågor. Hon bytte även taktik sedan och började berätta för mig hur hon tror att jag kanske har det, med levande exempel. Gud, vilken klok kvinna jag träffade. Hon kunde rabbla mitt liv, utifrån endast några få ledtrådar. Det var våghalsigt, men mycket pricksäkert. Det var uppenbart att hon tycker att det är i livet jag bör börja nysta. Can´t argue that.

 

Nu är det dags att börja på ett nytt pussel, med mkt färre bitar än det jag håller på med just nu. Idag är det ett 1000-bitars pussel, som bara består av grått i många nyanser och dessutom av många saknade bitar. Jag skulle behöva ett sex-bitars.. Det skulle passa mig. Det vill jag ha.

 

Ett med kaninmotiv. Tecknade, fluffiga kaniner med stora kinder..