Det är torsdag och jag har fått andas så där som jag hoppades på. Det låter lite ironiskt att jag är så nöjd så här på torsdagen då min lille pojke opererats tidigare på förmiddagen. Men den här pausen på två timmar som jag fått hade inte känts så här skön om det inte varit för att operationen gått jättebra, så klart.

18 timmar utan mat är inte en baggis för en bebis. Min lilleman har varit tapper och hållt humöret uppe, trots fasta sedan igår kl 19. Är han inte stilig i sin mini-doktorsrock, så säg?!



Jag ska påtala för honom att dessa finns i vuxenstorlek också. Det är bara några års hårt studerande mellan honom och en sån här rock, modell större. Givetvis offrar jag mig och låter honom bo hos oss under hela studietiden dessutom. Oj, vad jobbigt.



Wille efteråt. Han sover fortfarande, väl övervakad av monitor som är kopplad till honom, dropp och även av sköterska som kollar honom ofta. Men inte att underskatta en vakande hand av mamma sin. Tänk vad ens sinnen, känslor och hormoner går igång på en sån här grej! Det är mäktigt att vara förälder! Hade minsta lilla varit galet med honom, lovar jag att det inte gått mig förbi.



Duktig prins efter uppvak. Han har fortfarande kvar ett rör med en slang som går in i handen. Prisa Gud som uppfunnit festis, tycks han tänka och slurpar i sig allt i ett nafs.

Nu sover lilleman som sagt. Vi är hemma och jag har fått "andats". Moa har sovit hos mamma i natt och ingen är gladare än hon för det. Tveksamt om hon alls vill komma hem igen. Dagens bravader har dessvärre inte gjort att att-göra-listan kortats av. Jag kan stryka bort en post, men har istället 4 saker att  lägga till. Märkligt.. Jag som tjatat att det alltid blir balans..?! Än väger vågen bly på sidan där saker att göra ligger.. Nåväl, jag väntar lite till innan jag ger upp och går i tidskonkurs.