Idag är det alltså valborgsmässoafton. Började med en helt ok natt, med förhållandevis bra sömn för att vara detta hushåll. Mesta delen av dagen spenderade jag sedan i ett kallt ridhus. Där fick jag titta på ett helt gäng ambitiösa ryttare som gjorde sitt allra bästa på tävlingsbanan. Jag blir glad av att se uppresta hästar, som faktiskt ser vart dom springer och hästar som tar en förhållning från sin ryttare som sitter väl i sadeln. Jag blir också glad av att se kämpande personer som trixar och fixar, efter bästa förmåga. Sen blir jag glad av att se glada miner trots utebliven placering denna dag och så blir jag varm i kroppen av att se nånting oväntat i form av "det lilla extra". Nånting flashigt, som ger rysningar i kroppen. Mmmmm... :o)

Senare idag, närmare bestämt efter 17-tiden, så hade jag märkligt nog fått en läkartid. Jag gick dit med föraningen att jag skulle få sitta i stolen, prata på, förklara, be och tjata mig igenom samtalet med läkaren. Med varken mer eller mindre utbyte än vad jag tidigare fått hos min "vanliga" läkare. Men läkartiden och besöket var lika ovanliga båda två. Jag fick en grundlig undersökning med kamera-tjoff-ner-i-näsan-och-runt-runt. Min kropp ville inte spela med i detta så jag fick uppleva hur svart och snurrigt det kan bli (fast lampan är tänd och man sitter/står rakt), illamående, darrningar och bedövning.. Ryggläge!

Sen igen; kamera-tjoff-ner-i-näsan-och-runt-runt.. Min för en gångs skull kunniga doktor såg så klart vad jag känt hela tiden. Var, var och var. Han förstod att jag andades och tuggade var mest hela dagarna. MEN SÅ SKÖNT med en som åtminstone kan bekräfta det jag vetat hela tiden!

Att jag får influensa-känsla i kroppen efter motion beror på infektionen jag gått med i kroppen hela hösten. Det var inte alls ovanligt med denna typ av grova infektion och just de bakterier (ja eller var det virus, inte vet jag) som jag haft. En del får tydligen vänta ett år på att bli friska. Får alltså INTE motionera utan jag ska fortsätta VILA mig i form, vila mig frisk. Mm Jippie.

Jag blir så besviken på läkaren på vårdcentralen. Jag har varit där så många gånger, så många gånger. En del stackare som har umgåtts med mig måste ha trott jag är hypokondriker. Men jag har inte fått hjälp! Jag har inte fått en vettig undersökning! Jag lämnade vårdcentralen med en remiss i min hand, en ljudlig suck och orden "Vi har gjort allt som går att göra åt det du har. Det finns ingen annan som kan göra mer än så här. Men visst, här får du din remiss..".

Jag har ett nässpray i kortisonform som gör att det inte blir värre för mig. Snoret, varet osv. Men det blir inte bättre! Skit samma.. Jag hade kunnat snyta mig for ever, men svullnaden och smärtan i huvudet, på vänster sida är inte lika angenäm.. Vad herr Doktor hade att säga om detta var att "varsågod, här får du jävligt mkt mer medicin, utöver det du redan provat. Det är rätt hög risk för magsår och att du blir manisk. Det är inte bra om du får det och blir det. Men du måste prova. Om en månad har du provat allt medicinskt som går att ge dig för detta. Är det inte bra då så blir det operation."

"Vad fan innebär det?!?!?!" var det givna att kontra med. "Ja, det behöver du inte tänka på nu.." "Va??? Vad menar du, nu förklarar du! Jag ska veta, i alla fall det du kan berätta!"  "Ja, vi kan säga så här. Vi får hoppas medicinen hjälper. Den doktor som då kommer oprerera får ta ställning till vad som skall göras, men en främre lob-operation är aldrig riskfri".

Jag vet att det finns de som fått betydligt värre besked. Men jag tror givetvis jag ska DÖ. Dom ska in i mitt huvud. Jag blev allt eftersom matt, trött, tom, ledsen, fylld av kärlek till mina barn(!), känslig, ensam.. Jag vet.. Jag är ängslig av mig. Men jag fick en månad på mig.. Jag har varit sjuk i nio, sen augusti.





Jag lever för de här. Klart man blir orolig va?! Klart man alltid vill finnas med och runt de här solstrålarna. Älsklingarna..