Det är kyligt i luften och jag gör mig redo för en tidig dag i stallet. Där ska jag möta en flicka för att se om hon passar som medryttare åt fröken. Det börjar kännas jobbigt det här. Leta fok heeela tiden. Vi har ju våran lilla flicka som skötare och bara det är ju betydligt mer hjälp än ingen hjälp alls. Igår så tog vi bara en skrittur ut i naturen, fast det är väl att överdriva när man tänker på att jag red med Maria! aka DorisM

Maria har några egenheter nämligen. När vi hade skrittat ner efter stallvägen så går man över en bilväg och sedan går man på en grus/jordstig, ca 4 meter, med en svag svacka.. Ja, man går här NORMALT sett. Inte när man rider med Maria. För det finns växter där. Växter är otrevliga tingester om man frågar henne. Jag har ju förstått att det här med uteritt är ett nödvändigt ont för henne. Vi fick istället ta en ologisk omväg, efter asfaltvägen. Det satte ribban för den uteritten ;)

 

För att göra en lite närmare karaktärsbeskrivning av Maria som är ett litet orginal så kan man säga som så att en dålig vecka för henne innefattar uteritter (VÄXTER, skooooog, björnar och småsten..!), upptäckt av groda/ödla/snok, kyla (dvs kallare än +25 grader) och en stadig bit oxfilé. Detta tillsammans skulle nog få henne att fundera på om livet verkligen är värt att leva.

 

Trots sina egenheter eller kanske just tack vare dem så är Maria en riktig glädjespridare. Hon gör inte annat än ler, hon är snäll och ödmjuk, hon rider som en gudinna i miniformat, hon är galen och hon har sålt Bamba till mamma. Tänk vilken underbar tjej! :P