Det hände något igår som jag inte vill prata om egentligen. En sak som jag hade kunnat utveckla i "mitt innersta".. Men nu tar jag det bara ytterst snabbt och utan att berätta desto mer om det. Det hade blivit för känslosamt. Igår, i folksamlingen, så försvann William. Det var ett stort mkt stort område, fullproppat med folk. Det var framåt, bakåt, åt sidorna.. över en kulle och in bland träd, efter gångvägar och ja, överallt. Det var aktiviteter och det var ljud och det var uppträdande, teater, bullbjudningstält och hundra andra saker. Typ. Mitt bland detta så försvann han.

 

Aldrig har det snurrat så fort i min hjärna. Jag skrek till de som var med mig, jag sprang omkring och jag hade riktig panik. Jag tänkte att nu har det till slut hänt. Att nu var det min tur att få min första stora livssorg. Jag såg han för mitt innersta vara ledsen, ensammen och förtvivlad och inte förstå vart han var. Jag såg hur någon snabbt hade försvunnit med honom, för att ta honom som sin egen eller för att vara elak mot honom. På den här stunden kände jag allt lidande som han skulle få uppleva utan sin familj och för det hemska han utsätts för.

 

Sen, efter en evighet, så hittade jag honom. Han gick lite planlöst vid lekparken. Han var inte ledsen, men han var inte heller glad. Den lilla, lilla kroppen var ensammen, fast bland en massa folk. Så liten, så MIN. Han förstod ju inte att han var "borta". Han hade inte känt min panik. Tack och lov!

 

Hörrni, tänk en och två gånger innan ni sätter barn till världen. Är ni beredd på att både mista förståndet och på känslan att ni utan en sekunds tviviel skulle offra er med ert liv för den lilla varelsen. Allt för kärleken till dom. Ibland undrar man hur man någonsin kunde föreställa sig att man skulle klara sig helskinnad genom livet med barn.