Jag är ledsen, jag fryser, kallsvettas, mår illa och är heligt FÖRBANNAD! Förbannad på mesta tänkbara sätt.

Jag har ett litet problem. Det är att jag på något sätt anser att alla borde ha vett att behandla andra väl i möjligaste mån. När detta inte händer så ställer jag mig på tvärsan och blir alldeles för brydd i det jag kallar för orättvisa. Så har det varit mesta delen av mitt liv. Om vi säger de ca 10 senaste åren så har jag helt enkelt med flit försökt att inte bry mig lika mycket. Mest för att inte må så dåligt själv, för ni må veta att jag hade mycket att bry mig om. Egoistiskt, på sätt och vis. Men stundtals nödvändigt för ens egna ve och väl.

Att jag tagit klivet in i juridikens värld är inte alls konstigt. Passar mig som handen i handsken och jag trivs fantastiskt när jag gottar ner mig inom lagbokens pärmar. Att tro på rättvisa skapar ibland en känsla att man vill bli behandlad på samma sätt tillbaka. Det är inte huvudsyftet med att göra "goda gärningar". Men jag hoppas att världen ändå är så pass god att jag i längden faktiskt får en liten utdelning tillbaka. Så rättvisa är alltså delvis (bara delvis) egoistisk. Det blir tydligare då jag för det mesta blir väldigt upprörd då andra drabbas av orättvisor och under lång tid inte har klarat mig så bra genom desamma själv.. Jag ser inte lika klart när det gäller mig själv.

Om jag inte glömmer någon kategori nu så skulle jag ändå vilja hävda att det allra, allra värsta är att bli kränkt. Kränkningar kommer i olika former. Om vi talar vänskap så ska ni veta att jag genom åren fått gallra. Har du en vän så är det ta mig tusan en oskriven regel att du ska finnas där vid jobbiga tider! Är du inte det, så behöver du inte finnas de stunder som är ljusa heller. Man ska visa respekt mot varandra och räcka ut 100 händer när det behövs. Jag tycker så hemskt mycket om mina vänner, men märker jag att det inte är besvarat då lägger jag ner. Jag är stolt. Och för mig klingar det lite illa att säga det, fast jag egentligen inte tycker att jag ska behöva tänka så. Somliga tycker att jag kan vara känslokall. Men inte vet jag. Jag kan bara inte vara vän med någon som tar energi utan att ge energi tillbaka. Personligen tycker jag inte att jag är för snabb heller i mina beslut. Det är jag inte. Detta låter lite förklätt och visst finns det exempel men jag tänker inte hänga ut någon. Jag sörjer det trevliga som varit och kunde varit i framtiden. Men det som inte är tänkt att vara är inte något jag gråter en längre tid över.

Integritet. Det förtjänar varenda varelse på denna jord! Att då kränka denna integritet är bland det värsta.. Som jag skrev ovan. Man har ingen rätt! Jag har också gjort saker som har fått mig att drömma mardrömmar. Och vad det handlar om kanske för vissa är svårt att förstå. Det var beslutet att ta bort Wille. Min häst. Mitt (ena) barn, min familjemedlem. Vem FAN är jag att bestämma att denna stora, vackra, vänliga, gjädjefulla verelse inte ska leva längre?! Vem är jag att säga att nu har jag inte, tid, pengar, psykisk ork att fixa detta åtagande längre och jag gör det genom att döda honom. Vem är jag..?! När blev lilla jag så stor att jag har rätt att bestämma det??! Jävla översittar-människosläkte! Mm, det var de tankar som snurrade. Men det var ingen som förebrådde mig och med mitt tankesätt just nu så är väl det lite märkligt det med. Även om folk mest bara försökte vara vänliga mot mig just då.

Det finns många, för många, exempel på då man får sin integritet kränkt. Ett av de är upptakten till detta inlägg. Jag är förbannad, jag är ledsen och jag har ikväll inte ett endaste riktigt problem jämförelsevis just nu. Alla tankar till dig min vackra, fina vän. Önskar jag kunde vara hos dig och göra din värld vacker och enkel.

Kom ihåg; Omge dig med de människor du önskar vara som. Är de värda, gör dig själv värd!